Du, vi, jag. Alltid vi. Hur ska jag, hur ska vi någonsin kunna välja hur vi ska ha det.
Tillsammans är vi starka, starkast. Vårat band, våran kontakt. Så udda, så speciell.
För dig skulle jag kunna släppa nästan allt. Farligt nog. Men jag sträcker på mig, visar
mig inte svag. För dig, för någon. Hålla huvudet högt, för att visa vem jag är. Vem jag kan
vara. Inte bli nedtrampad hur som helst. Tillåter inte allt. Jag vet inte hur jag ska göra, vad
jag ska säga. Tror jag börjar bli galen. Hjärnan säger nej, hjärtat säger ja. Hjärtat säger nej,
hjärnan säger ja. Hur ska jag veta hur det är? Hur ska jag veta hur jag ska göra? Du kan få
mig att falla så lätt. Pladask. Ner framför dig. Du kan få mig att bli den lyckligaste tjejen på
hela planeten samtidigt som du kan göra ett litet snedsteg och slå mig raklångt ned. Bryta
ner mig totalt. Natten med dig, utan att göra något. Vi känner varandra så bra. Behöver inte
ens prata. Dina fingrar som dras över min rygg, jag försöker tänka på annat än smärtan jag
bär på. Att få se din oro bara för att jag inte mådde bra. Fick mig att förstå hur mycket du
faktiskt bryr dig om mig. Fick mig att tänka på att du inte bryr dig om någon annan så mycket.
Jag älskar dig. Alltid. Kommer aldrig släppa dig helt. Jag väntar. Ett tag. Inte föralltid.